Otur på turen och dödsjakt

I måndags åkte vi, en dag sena, till Skåne. Knappt hade vi hunnit förbi Yeah förrän vi upptäckte att det var punka på ena däcket! Turen i oturen var att vi var på en mack när upptäckten gjordes. Ett stycke punkaspray inhandlades och vi sprayade in den i däcket. Resultatet var nedslående. Det fräste och fräste, och skummet var inte kvar i däcket särskilt länge. Det var bara att packa ur alla verktyg och plocka fram reservdäcket, som förstås låg längst ned i hela bilen.

 

På med reservdäcket och så bar det iväg till Vagnhärad för att söka efter någon som kunde kränga på ett nytt däck på fälgen åt oss. På nästa mack hade vi god lycka och denna gången behövde vi inte använda vår egen domkraft, om man säger så…

 

Efter en inspektion av det gamla däcket förstod vi varför det inte gick att laga punkan med punkasprayen. En stor spik satt rakt genom däcket!

 

Efter detta missöde och dess lösning kunde vi åter bege oss mot sydligare breddgrader. Så småningom nådde vi också ända fram till Torpet där vi bjöds på mat av farmor. Himla tur tyckte min mage som inte bara var lycklig över de 220 g Polly som jag bjudit den på under hela resan. Jag var inte heller helt lycklig, sådär i efterhand.

 

Tisdagen ägnades åt allehanda trädgårdsarbete. Jag och pappa var och köpte brädor, vi klippte häcken och jobbade på. Jag lyckades också övertala honom att övningsköra med mig. Det gick förvånansvärt bra och jag var glad.

 

Efter middagen förvandlades hela min i normalfallet så trevliga familj till en death squadron och vi gick ut på mördarjakt. Beväpnade med en spade och en (äcklig) sax gick vi till anfall mot trädgårdens förhatliga invånare – mördarsniglarna. När jakten till slut var till ända hade vi säkert haft ihjäl en 200 stycken. Nöjda med vårt verk slappade vi framför Morden i Midsomer.

En hälsning från allas vår Ernst

”Ved är vackert, bara så att ni vet det, att ved är vackert och inte ett problem.”

Så avslutar Ernst sitt program där han, eller tja, det var ju Martin som gjorde det, byggde ett kackigt vindskydd fyllt med ved. Ernst satt vid detta tillfälle på en stor sten likt lilla sjöjungfrun modell…hmm, tja… modell Ernst helt enkelt.

Nu kollar jag lite slött på en intervju med kronprinsessan. Hon som intervjuar är otroligt dålig. Ojojoj… otroligt dålig verkligen.

Jag väntar på att P ska komma hem. SAS strular som vanligt. Tre timmar hade de fått sitta på planet i väntan på att lyfta. Så himla tråkigt att bara sitta och vänta i sin flygplansstol. Och tråkigt för mig att inte få hem honom.

Nu har kronprinsessan just undvikit att berätta om en pinsam händelse. Skickligt. Faktum är att hon typ vägrar att svara på alla frågor 🙂

Vilken morgon!

Lite förbjudet igen här i Yeah, men jag måste nog avlägga rapport om en hysterisk morgon som just passerat. Skulle bli hämtad 07.00 idag istället för 06.10 eftersom hela Sthlm tycks ha semester och det är tomt på vägen. Således når man Yeah efter 35 minuter eller så, även om man startar vid 07.

Jag ställde väckarklockan igår och allt var frid och fröjd. Jag sov gott och drömde märkligt och vaknade av mig själv. Första tanken var givetvis ”VAD ÄR KLOCKAN?!” samt mer förundrat: ”varför har inte min mobil ringt än?” Jag brukar vakna sådär vid 05-snåret och sedan få somna om en stund, så jag tänkte att det var säkert så idag igen, men man kan aldrig vara säker när man nyss vaknat så jag tog upp mobilen. Helt död!

Batteriet måste ha åkt ur. Satte i det och slog fel pinkod. Rackarns, vad dum jag är! Såhär är koden! Slog in den andra och – fel igen! Blev nu riktigt nervös för min psykiska hälsa. Att inte kunna komma ihåg min pinkod som jag vanligtvis inte har några problem med (det är ju trots allt fyra (4) siffror!) Bestämde mig för att lägga telefonen åt sidan. Sprang till tv’n och fick äntligen en digital siffra på tiden. 06.45. 06.45!!!

Ni förstår nu att jag hade bråttom som bara den. Efter att ha stressat som 17 nådde jag läget där jag var vid mina sinnens fulla bruk och jag kunde minnas koden. Vilken lättnad! Jag hann också, tro det eller ej. Och nu sitter jag här i Yeah och H har precis dödat flugan som irriterat oss i ca 25 minuter. Fast min mobil har haft ytterligare en dipp, den vill inte tända displayen varje gång. Ser fram emot ny telefon från nya jobbet, synd att den jag har nu måste hålla i flera månader till.

Dags att brottas med vektorer med ett par miljoner element. Det ska bli ett rent nöje – inte. 

Förbjuden åtgärd

Vad passar bättre på jobbet än att hejdlöst ägna sig åt en förbjuden åtgärd? Jag vet inte, så jag tar mig friheten att skolka från det evighetslånga rapportskrivandet. Att skriva rapport känns inte alls som något jag borde prioritera, nej nej 😉

Har just fått veta att J äntligen fått bostad down-under. Skönt att det löste sig! Här i Yeah lyser solen för en gångs skull, det piggar upp men höjer oxå temperaturen på vårt kontor till en något för hög nivå. Det bästa är dock att jag får ledigt från detta elände nästa vecka, då är det Skåne och Deutschland, Deutschland über alles för min del. Arbetsmoralen har varit bättre…

Igår var jag ute och sprang, blev nog dryga 8 km. Dock var jag ovanligt fräsch i benen när jag kom hem, så kanske tog jag inte i tillräckligt. Jag sprang iallafall vilse när jag skulle springa längs Brunnsviken så jag har inspekterat samtliga tillhåll för Bergshamras grafittikids uppe på ett berg. Roligt att springa bland stock och sten.

På jakt efter en trevlig bild som ackompanjemang till detta inlägg fastnade jag på googles bildsök, men varken ”semester” eller ”softa” gav några sköna resultat. Attans!

Creme fraiche och svår matematik

Det hände idag igen: jag och creme fraiche, det är en serie av tråkiga erfarenheter. För tredje gången på ca 2 månader har jag haft en close encounter med en burk creme fraiche. Denna gången hällde jag ut ett par dl på golvet i en ganska speciell cremefraicheburkskrasch. Mycket irriterande, men jag höll mig lugn.

Jag har idag oxå fått möta en korkad ”vanlig person” på tunnelbanan. Såhär var det: det var två minuter tills tunnelbanan skulle komma, sedan gick nästa om 12 minuter, och den efteråt gick om 22 minuter. På den informativa skylten som meddelar när tågen går, stod det förstås ”Fruängen 2 min” och under rullade ”Fruängen 12 min   Fruängen 22 min” förbi. Bredvid mig satt en gnällig dam som hade svårt för subtraktion av heltal… Jag hade väntat ganska länge, för tåget som jag egentligen skulle åkt med var inställt. De ropade ut om det inställda tåget i högtalarna, varpå damen trodde att det var hennes tåg som var inställt (hon måste haft rätt dålig hörsel oxå, det var ett mycket tydligt högtalarmeddelande). Jag kände för att rätta henne i hennes missförstånd och berättade att det var det förra tåget som var inställt, inte det som nu skulle komma om två minuter.  ”Ja, det är ju tur att det är 12-minuterstrafik idag så man inte behöver vänta ännu längre” sa hon då.  ”10-minuterstrafik, ja, ja det är för väl” sa jag då men hon vägrade ge sig. ”Ja, 12-minuterstrafik menar du, det står ju Fruängen 12 minuter”.

Trots att jag kände att det egentligen var min uppgift att återigen försöka rätta henne lät jag bli. Istället suckade jag för mig själv över att folk är så oändligt dåliga på att räkna. Det är ju allmänt känt att 22-12=12, samt att 12-2=12, eller hur var det nu? Jag fick mig iaf ett litet nördbetonat fniss när det plötsligt blev 11-minuterstrafik. Då kände jag oxå att jag verkligen behöver en blogg, så att jag kan bidra med dessa små betraktelser… 

Nu ska jag störa grannarna med lite dammsugning!